Silvervägen av Stina Jackson
Jag brukar ju inte läsa deckare, men för den här hyllade debuten gör jag ett undantag.
Stina Jackson skildrar vad sorgen efter ett försvunnet barn kan göra med människor.
Antingen vända sig utåt och söka stöd och finna nya relationer som mamman eller implodera och envetet söka natt efter natt, längs den ödsliga Silvervägen och alla övergivna hus och skogsdungar som kan tänkas, som pappan, Lennart. Mot sitt eget bästa, men vänskapen med en polis som tillhör de goda, kan rädda upp även en sjunkande människospillra.
Vad är ensamhet? Vad är utsatthet? Är en gemenskap alltid att föredra?
Vem är god och vem är ond?
Vad är en dålig förälder?
Finns lyckliga slut eller bara fortsättningar som man kan överleva, ärrad, men levande...
Stina Jackson skildrar vad sorgen efter ett försvunnet barn kan göra med människor.
Antingen vända sig utåt och söka stöd och finna nya relationer som mamman eller implodera och envetet söka natt efter natt, längs den ödsliga Silvervägen och alla övergivna hus och skogsdungar som kan tänkas, som pappan, Lennart. Mot sitt eget bästa, men vänskapen med en polis som tillhör de goda, kan rädda upp även en sjunkande människospillra.
Vad är ensamhet? Vad är utsatthet? Är en gemenskap alltid att föredra?
Vem är god och vem är ond?
Vad är en dålig förälder?
Finns lyckliga slut eller bara fortsättningar som man kan överleva, ärrad, men levande...