Slutet på historien av Jan Guillou
Så kom det då, slutet på historien.
Den tionde boken i Guillous ambitiösa 1900-talssvit.
Jag har verkligen uppskattat de här böckerna, vissa mer än andra.
Brobyggarna, Dandy och Blå stjärnan är mina favoriter.
Men att följa samma släkt under 100 år ger kontinuitet och tack vare de omsorgsfullt teckande personporträtten bär intresset även över de lite mindre fängslande böckerna.
Slutet på historien skildrar 1990-talets främlingsfientlighet och ekonomiska kris i Sverige.
Boken börjar med att den sedan 50 år försvunna släktingen, SS-officeren Harald Lauritzen tillbaka till Sverige från Argentina. Onkel Harald är i högsta grad fortfarande nazist, men har också ett oemotståndligt erbjudande åt sina släktingar.
Tio böcker om 1900-talet är ett ambitiöst projekt. Men Guillou tar det i hamn snyggt och effektivt. De avsnitt som blir predikande förlåter jag, det är uppenbart att han vill upplysa mer än roa i vissa delar.
Det sämsta med Slutet på historien är allt fokus han ger 90-talsdebatten om undertryckta minnen och sexuella övergrepp på barn, eller snarare sättet han låter påskina att alla såna historier är hittepå, när det i verkligheten är ett stort samhällsproblem.