Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Av Anneli Jordahl
Mona är den 16-åriga dalkullan som flyttar norrut till "storstan" Östersund för att ta tjänst som barnflicka i en turbulent familj. Det är 50-tal, ungdomskulturen är nyvaken och lockande och Mona drömmer om dans, pojkar, musik och äventyr. Vardagen blir något annat. Visst kommer hon ut på dans ibland, men mest försöker hon ta hand om den något försummade och truliga lillflickan i familjen. Kvinnan är kallhamrad (och utsatt) och sliter för att klättra i sitt obetydliga kontorsjobb. Mannen är musiker men försörjer sig på släktfirman. Det är ingen harmonisk familj och Mona har svårt att trivas och leva upp till deras förväntningar.
Hennes flykt i tillvaron blir caféet Swing och danserna som hon ibland lyckas fly till. I mannen Oves band spelar en ung, melankolisk och begåvad kille från Blåsjön. Snart är Mona och han ett par.
Inget blir dock som Mona tänkt sig och hoppats...
Tidsmarkörerna är många och påtagligt väl beskrivna även för en som inte själv upplevt 50-talet. Att romanen utspelar sig i Östersund och Jämtland gör dem ännu roligare att läsa.
Anneli Jordahl är en fantastisk författare som jag både lyssnat på och läst när hon beskriver klassamhället i Sverige, under andra delen av 1900-talet.
Det här är den första roman jag läser av henne. Även här genomsyras berättelsen av hur klass präglar karaktärerna. Hur svårt det var att vara kvinna och arbetarklass; hur få möjligheterna var och hur hårt våra anmödrar fått kämpa för det som vi idag tar för givet. Ändå är det individerna som drabbar mig när jag läser den. Den nervöst upprepande beskrivningen visar precis hur Mona kämpar.
Scenen som kommer leva kvar i mig är när Mona ska åka tåg sen buss hela vägen upp till Stora Blåsjön med sin bäbis och inte kan amma henne på alla dessa timmar för det är inte okej. Den smärtan. Det livet var inte länge sen.
Det är trots det svårt att helhjärtat sympatisera med henne, när man i brottstycken förstår hur barnet upplevde sin barndom och mamma. Ömheten finns det liksom ingen extra tid och kraft kvar för. Rädslan dominerar och det gör tidvis ont i hjärtat att läsa. Men det är ändå värt det! Jag slukade boken på mindre än en vecka, (vilket är supersnabbt för mig mellan jobb, barn och hushållsarbete.)