joyofreading

 

Den här romanen har ingen Schulmansk släktbakgrund utan är helt och hållet fiktion, men på något sätt känner man ändå igen de lite sargade karaktärerna från Schulmans tidigare romaner här och där. 

 

Romanen handlar om en barndom, återupplevd genom mellanbrodern Benjamin. När den börjar har de tre bröderna återvänt till sommartorpet de spenderade alla sina barndomssomrar för att sprida sin mammas aska. Och de har blivit våldsamt osams, i alla fall den äldsta och yngsta brodern, och Benjamin som alltid medlar är den som larmar polisen. 

Schulman har en känslighet i sina beskrivningar, han fångar barnets utsatthet och obegripligheten i hur de vuxna, mamman och pappan agerar. När de dricker sig genom dagarna, bestraffar pojkarna, utmanar dem till märkliga simtävlingar som är rent livsfarliga. 

Det inte finns någon utstuderad grymhet från någons sida, och kanske är det just detta som är det mest obehagliga. Att hela barndomens trauma beror på att föräldrarna liksom inte förmår mer, de gör sina val utifrån sina förutsättningar och är lite lojt nonchalanta. Mellan denna nonchalans och de känslokalla handlingarna skapas sår som inte läker, oavsett hur man än försöker. 

I boken finns en överraskning som förklarar en del mot slutet, men det ska jag låta er själva upptäcka. Överlevarna är bra, riktigt bra.