Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind
Sexhundra sidor (sånär som två) av vidrigheter och sällsam imponerande överlevnad.
En riktig påskbok; en historisk roman om häxprocesserna i Ångermanland; inte långt från där vi bor, på 1600-talet, och den båge de spänner med nuet genom generationernas kedja.
Det här är en avskyvärd bok. Den är full av vidriga män och kvinnor som betalar priset. Tyvärr blir det lite för mycket av den varan ibland. Men personporträtten om Malin och hennes dotter Segrid som båda överlever häxprocesserna när byarna töms på kvinnor, och 70-talsskildringen av Veronica, hennes mamma som får nog men tar "förnuftet" till fånga och Veronicas farmor som hon ger upprättelse många år efter sin död, gör att jag står ut.
Männen som åsamkar skada. Prästerna, papporna, i nutid och dåtid. Och så Veronicas pappa Jacke som är långt från felfri men som är så trovärdigt skildrad och Olof, som är trofast intill döden och till sist för sanningen vidare.
Hur hårt livet var för inte så länge sedan och hur lite makt folk hade över sina liv. Inte bara väder och skördar som ställde människan maktlös utan även prästerna,en kringstrykande pojke, eller till och med ditt eget barn som kunna få makt över liv och död.
Hur styrka inte är något man väljer utan hur den som utifrån kan verka vansinnig och hänsynslös kanske i själva verket gör allt hon kan för att skydda de sina.
Denna historiska roman är välskriven på ett sätt som gör att den kommer leva kvar under skinnet på mig. Om våra förmödrar som dömdes till döden av sina egna barn.