Salikons Rosor av Astrid Lindgren
Varje kväll läser vi för barnen.
F vill numera hellre höra bildfria kapitelböcker än bilderböcker.
Den här antologin av Astrid Lindgren lånade vi av mamma/mormor Alice som hade den som kurslitteratur i Umeå 1970.
Den innehåller riktigt fantastiska sagor ur Nils Karlsson Pyssling, Mio min Mio och den lite mindre kända Sunnanäng.
Det var sagorna ur Sunnanäng som gjorde starkast intryck både på F och mig (D somnar oftast halvvägs igenom dessa bildlösa sagor) .
F har i hela sitt medvetna liv älskat "förr i tiden", och dessa sagor om fattiga, ofta föräldralösa barn som hittar korn av skönhet och lättnad i en annars extremt tuff tillvaro i det tidiga 1900-talets fattigSverige faller henne precis i smaken.
"Spelar min lind sjunger min näktergal", "Allra käraste syster" och "Peter och Petra" är mindre kända pärlor ur Astrid Lindgrens sagoskatt.
F:s absoluta favorit var "Prinsessan som inte ville leka"; där budskapet var ett vi kände igen, som barn behöver höra, att pengar och guld ger inte lycka men det gör däremot gemenskap och att dela med sig.
Sista sagan "Junker Nils av Eka" hade jag aldrig tidigare hört talas om, och den har ett högtravande, vackert versklingande språk som inte kan vara lätt att förstå för en 7-åring, än mindre en 4-åring! Den visar på Astrid Lindgrens fantastiska bredd som författare!
Men både F och D tyckte den var spännande.
Hela boken rekommenderas, eftersom den både har de välkända klassikerna och mer okända och svårtillgängliga verk av Astrid!