Korparna av Tomas Bannerhed
Vinnare av Augustpriset 2011.
Så vacker och så brutal att jag understundom fick lägga åt sidan och ta paus för att orka igenom.
Språket, naturen, fåglarna och den ohämmade smärtan.
" Ett annat 70-tal än det vi sett förut." står det på bokens baksida. Ett 70- tal mycket mera likt mitt ursprung än det som skildrats i andra böcker. Släktgårdens tunga ok, det värkbrutna, tunga arbetet. Allvaret när kalven fastnat och den ovana kvigan panikslagen inte förmår mera.
Men det som gör denna bok så svår att läsa, och också så ohejdat minnesvärd och vacker är skildringen av det växande vansinnet. Som man inte rår för och inte rår på. Som familjen vanmäktig präglas utav.
Det är bonden, den i ungdomen så begåvade pappan som förvrids utav sitt sinnes mörker. Huvudpersonen, Klas, den äldste sonen; som finner vägar undan- flyr till fåglarna, den nyinflyttade flickan... Mamman som finns där bara som en skugga som inte riktigt förmår väga upp pappans tungsinthet och vanvett och skapa trygghet och glädje för barnen. Allra ondast i hjärtat får jag för Görans skull, den yngre brodern som aldrig riktigt släpps in av de andra, som skrämd lägger patiens på sitt rum med dörren låst. Jag vill krama honom, visa honom att glädjen finns, ge honom en riktig barndom där han slipper vara rädd.
Korparna är en sällsam bok, läsvärd och minnesvärd men inte lätt att ta sig igenom. Bannerhed har skrivit en debutroman som sticker ut och som visar hur oändligt vemodigt, vackert vårt svenska språk är. Och hur tungt det kan vara att vara människa.
